onlyme

När Kent kom tillbaks från lumpen så ville han inte jobba på posten längre för att han hade tröttnat på det och då sökte han efter andra jobb, men han fick inte bli anställd på grund av hans dåliga betyg och andra skäl. Till sist så skickade han sin ansöka till Larmassistans och för att få jobbet där behövde man inte vara klassens ljus.
 Han blev antagen som vaktare och placerad inne på varuhuset Åhléns i Stockholm. Den tjänsten han fick innebar att man patrullerade bland folk och var med när civilklädda skulle gripa snattare.

En gång när en afrikan blev gripen och som inte var tyst utan reste på sig så sa polisbefälet till honom att vara vänlig och sätta sig ner, men han vägrade att sätta sig ner utan stod kvar och argumenterade högljutt. Då bad befälet dem att gå ut ur rummet och det gjorde dem. Utanför rummet så hörde Kent och hans kollega skrik och när dem gick in till rummet så låg den gripne dubbelvikt på golvet. När befälet vände sig om så sa han till dem ”herrar väktare såg ju också att han ramlade” och då tyckte dem ”javisst”.

Trakasserierna slutade inte där utan fortsatte med att hans kollega tog upp den gripnes plånbok där han såg ett foto på hans familj och då sa han till den gripne ”Jasså, jaha! Så synd om den här stackaren. Är det här din syster, hon måste ha råkat ut för en olycka?" Då undrade den gripne vad han menade och då svarade han ”hon måste vara brännskadad. Hon är ju alldeles svart."

Jag vill börja med att påpeka personalen och väktarna som själva inte var så dåliga på att plocka diverse varor från Åhléns hyllor. Det är okej att straffa den som begår brott mot lagen, men vart står det att man får trakassera den gripne?
I boken står det…”när ”den där” afrikanen”. Jag vet att ” den där” afrikanen är en individ och har samma värde som vilken individ som helst! Oavsett hudfärgen ska man älska sin nästa som sig själv.

Är det inte hos polisen man ska känna sig trygg och skyddad mot alla trakasseringar oavsett vad man har begått? Vid det tillfället så var det polisen som använde våld för att få tyst på den gripne. Hur kunde väktarna tycka att det var kul och trivdes med mentaliteten? Hur kan man vara sadist? För dem var det fritt fram att slå folk på käften för att ingen kunde vittna emot dem. Ja, ingen kunde vittna emot dem, men som straff får dem leva med dåligt samvete livet ut som jag kan gissa på att Kent gör än idag.

Den gripne kunde inte säga emot eftersom han blir förolämpad av själva polisbefälet och vakterna. Om jag var han skulle jag inte heller våga säga emot för att dem kan göra mer än vad jag skulle kunna göra och vem skulle tro på mig om dem skulle hitta på någon lögn bara för att jävlas?
Jag tror inte att han var normal för det han sa om hans syster var som att sticka in 100 nålar in i den gripne, för själv skulle jag bli förbannad och frustrerad över att polisen och väktare beter sig som asocialt och inte sköter sitt jobb som den ska skötas. Om snuten beter sig sådär så är det inte konstigt att det var mycket våld då.



Som jag sa i mitt förra inlägg så löser våld ingenting, men vissa folk verkade inte förstå det vid den tiden och trodde att utan våld kunde man inte överleva.
 När jag läste det kollegan svarade så stannade jag där och bara tänkte på hur fruktansvärt den gripne måste ha känt sig och vilket tryck han måste ha fått. Det är hemskt att man blir hånad på det sättet bara för att man råkar vara "undermänniska" som skinnskallar tyckte alla invandrare var. Här i livet finns det inga undermänniskor utan det finns bara individer som tror att dem är bättre än alla andra.


Det är sjukt att vissa individer tror att dem vet vad som är rätt och vad som är fel när dem i själva verket är bara korkade och inte vet vad dem håller på med. Jag vet att det finns olika klasser i samhället, dem fattiga som klassas mindre och dem med större makt och pengar ser man upp till. Jag förstår inte ens varför skinnskallar trodde att dem är övermänniskor och alla andra som inte är vita var små äckliga kryp som man skulle trampa på, det finns inte en enda anledning till att dem är bättre än andra.
Alla får ha åsikter om saker och ting, men skinnskallar i sverige vid den tiden var inte ens nationalsocialister! De var inte ens historia pålästa, det enda dem kunde göra var att supa sig fulla dangen in och ut. 
Det som dem var duktigast på var att misshandlar folk! De kunde inte ens sjunga nationalsången för att dem var fulla hela tiden.
Hur kunde dem tycka att dem hade rätt när dem såg att allt dem gjorde bröt mot lagen och att det fanns till och med svenskar som tyckte att dem var dumma i huvet?



Vid den tiden var det ”vi mot dem” och världsbilden var uppdelad i svart och vitt, rätt och fel. Att invandrarna stod för de felaktiga beteendena och dem själva stod för det rätta, men i själva verket betedde dem sig oförnuftiga. Det handlar inte om du är invandrare eller inte, utan det handlar om hur du är. Är du emot andra raser, då är du det eller är du öppen för alla slags individer beror på hur du är som person och inte vilken grupp du tillhör. Man kan inte dra en över alla i mängden, alltså jag kan inte tycka illa om en hel etnisk grupp bara för att en av dem har stört mig på något sätt.

Alla är inte likadana och man ska aldrig döma en person efter en viss sektion för skulle det vara så idag skulle vi vara delade runt hela världen på vilken an hängning vi tillhör. Hade Kent gett invandare en chans och försökt lära känna någon så skulle han veta redan då att han hade fel, men han var så trångsynt.


Den här bilden är hemsk, men jag är tvungen att sätta upp den för att det är verkligheten vi lever i.

”jag hade ju själv fått spö så många gånger på mellanstadiet utan att någon hade hjälpt mig eller visat medkänsla. Så nu var det min tur att ge igen.”

När jag läste dem här två meningarna så tyckte jag synd om honom som behövde växa upp i en sådan miljö. Miljön som är fylld av våld, hat och hur man kan riskerar sitt liv för att få makten som ingen har nytta av till slut, men samtidigt så tycker inte jag inte det för att han kunde göra det bästa av det om han ville.
 Jag vet att han har blivit kränkt av dem äldre killarna, fått spö på ett fruktansvärt sätt och blivit kraftigt mobbad under hela lågstadiet och jag vet också att det är jobbigt att bli mobbad i skolan för till sist så tröttnar man på allt och alla.
Känslan av att man någon gång inte kommer hem. Rädslan som jagar dig var du än är och det ända du kan göra är att titta ner på marken. Självförtroendet som man hade byggt rasar bara ner för varje dag som går.

Alla vill få uppmärksamhet och visa folk att man finns överhuvudtaget. Jag tror att det är just det han sökte, hemma hade han inte kärleken eller uppmärksamheten av hans föräldrar och inte respekten ute.Som ungdom så tänker man inte på konsekvenserna  för besluten man fattar.Man gör vad som helst för att bli populär och få makten bland sina vänner och man vill bara att alla ska se upp till en, men senare i livet så kommer allt negativt att komma åter när du minst anar.

Efter att han började strunta fullständigt i skolan för att börja röka på och kröka med fel umgänge, så förblir han mobbaren som ger sig på elever som inte hade gjort honom något. Han skadade hans medmänniskor när han kände för det.
Kunde han inte hämnas på dem som såg till att han fick så mycket spö tidigare?

Det kallar jag för fegt, att han bara ger sig på dem som är svaga och kan inte säga ifrån, men han vågar inte ge tillbaka till dem som en gång hade skadat honom. Jag säger inte att det är bra att hämnas, men om man nu har gett sig in på den vägen så kan man åtminstone tänka på hur det var när han själv blev utsatt för mobbning och han kunde istället gå till dem som var jätte onda mot honom.

Han vet exakt hur det känns att bli utsatt för kräkningar och mobbing, men han gör ändå detsamma med hans ”kamrater” i skolan och utanför skolan. Varför kunde han inte behandla dem som han själv ville bli behandlad?

Han hade så mycket ilska i sig och ville bara få ut det på vilket sätt som helst och det gjorde han genom att han hamnade ofta i Slagsmål och misshandlade andra. Aggressivitet som han fick under den tiden gjorde så att han förlorade sin medkänsla. Han hamnade i lägen som han inte kunde hantera och aggressivitet som tog över honom ledde till våld som han trodde kunde lösa allt.

Om jag var han skulle jag bita ihop och fortsätta sköta skolan och jobba mot mina mål. Jag skulle få ljus framtid och bra jobb. Jag skulle säkert få nog av alla som kränkte mig, men det som inte dödar mig hävdar mig. Jag skulle hämnas på dem genom att lyckas för det är det som dem stör sig mest på.
Hade han inte slutat gå till skolan så skulle han ha kunskapen och läran om att det är fel att lösa allt med våld. Han skulle veta att man löser problem bäst genom att prata och han skulle veta att slagsmål löser ingenting utan bara gör saken värre.
Tyvärr så valde han den enkla vägen ut för att slippa det mest besvärliga tiden han gick igenom.
                                 

Han fick inte värmen eller närheten av hans föräldrar. De älskade honom, men dem visade inte det i handling eller i ord och det hjälpte inte heller när han var kortvuxen liten kille med glasögon. Han blev kallad för glasögonorm redan första dagen i skolan.

Han växte upp i Årsta, en förort söder om Stockholm, under 1960- talet och 70-talet. Årsta hade inte samma rykte som så många andra Stockholms förorter hade utan Årsta var som ett miniatyrsamhälle med luftiga ytor och var ganska lugnt när mödrarna höll sig hemma tills barnen blev stora nog att klara sig själva om dagarna.

Hans pappa var lastbilschaufför och hans mamma var hemmafru, men sen började hon som bokbindare på Liber. De älskade inte varandra, men dem gifte sig efter att hans storasyster kom till världen och sen kom han efter 11 år. Kärleken finns inte, dom kramades aldrig och det hände inte heller barnen. De grälade jätte mycket och dem sa inte så mycket till varandra för att de inte kom överens så bra som dom borde göra, men dom höll ihop för barnens skull.

Han fick inte kärleken som ett barn borde få, hans pappa var kraftigt alkoholiserad och det var han även när han gick till jobbet. Efter jobbet så slänger han skorna, ytterkläderna och går direkt till soffan för att börja dricka igen. Det som var bra var att han aldrig slog någon trots att han blev själv ständigt misshandlad av sina föräldrar.

Hans syster flyttade hemifrån redan när mamman fick reda på att pappan var otrogen. Hon orkade inte bo med dem längre. Mamman ville inte skilja sig trots att dom inte älskade varandra, men hon kunde inte heller tänka sig leva utan honom.

Det var inte en social familj som pratade med varandra om allt, utan dem var tysta för det mesta. Det kunde hända att pappan pratade jätte mycket vid matbordet när han blev full men i gengäld ville ingen prata med honom. Pappan åkte alltid ensam på semester och det kunde hända att någon gång åkte hela familjen ner till stranden för att bada under den stek varma sommaren.

Det var sommarlov och det innebär att det är sol, bad, frihet och lekar under några månader tills skolan skulle börja igen. Hans föräldrar hade redan bestämt att han skulle åka iväg på koloni någonstans ute på landet och där var det inte som det var tänkt. I kolonin så blandades alla åldrar från sjuåringar till tonåringar. Det var ett koloni med haschrökande personal utan någon utbildning och koll.
Hur ska det gå till i kolonin, när sjuåringar och tonåringar blandades?

Mitt första intryck av boken var att den hade en jätte bra och intressant inledning. Ger man inte kärleken till sitt barn genom handling och ord kan barnen inte känna sig trygga eller älskade. Det kan leda till att barnen tar fel väg i livet som kan påverka ens liv. Man kommer inte kunna ge kärlek till någon annan för att man själv inte fick uppleva den av sina föräldrar. Det är just därför jag valde boken för att det ska bli intressant att läsa om hur ett barn som inte växte med kärleken och vad det kan leda till.